Scott Westerfelds Extras kom ut 2 oktober 2007. Det är fjärde boken i Uglies-serien. YouTube var två år gammalt. Twitter ett. Facebook fanns, men mest som campusnätverk. Instagram fanns inte. TikTok fanns inte. "Influencer" var inte ett yrke. Ändå bygger boken ett samhälle där uppmärksamhet är en av de viktigaste valutorna.

Handlingen ligger några år efter att det gamla skönhetsregimen rasat. Städerna måste hitta nya sätt att fördela resurser när folk plötsligt får tänka fritt. Yokohama väljer en ryktesekonomi.

Två mått styr vardagen. Merits går till dem som gör nyttigt arbete: läkare, lärare, de som håller staden igång. Face rank är ett offentligt popularitetstal. Det räknas på hur många som tittar på din feed, nämner dig, pratar om dig. Rank avgör bostad, utsläppsutrymme, väggytor, vilka fester du kommer in på. Alla har en egen feed. Folk filmar med hovercams (mini-drönare) och "kickar" historier, alltså släpper inlägg som ska spridas.

De med extremt låg rank kallas extras. De är praktiskt taget osynliga.

Huvudpersonen Aya Fuse är 15 och ligger runt 451 000. Hennes bror är en framgångsrik kicker. Hon vill upp.

Runt det finns klickor. Kickers jagar scoop. Tech-heads bygger prylar. Surge monkeys opererar sig för utseende. Sly Girls gör farliga stunts, bland annat maglev-surfing, men vägrar bli filmade. De har valt bort spelet.

Uppmärksamhet är inte metafor här. Den som syns får materiella fördelar. Den som ignoreras försvinner socialt. I boken sägs ungefär att det enda riktiga sättet att skada någon i den här ekonomin är att ignorera dem helt.

Jämförelsen med i dag är rak.

Followerantal, views, engagement, algoritmisk räckvidd. Det är face rank utan att någon stadsfullmäktige röstat igenom det. Westerfelds system är öppet och politiskt valt. Vårt är privatägt, splittrat mellan plattformar och styrt av rekommendationsmotorer.

Kickers är influencers, creators och den som jagar viralt innehåll. I boken ger hög rank direkt rätt till stadens resurser. I dag ger det reklamavtal, affiliate, merch, resor, access och ibland politiskt utrymme. Samma omvandling: blickar blir bostad, status och makt.

Aya som extra är den med några hundra följare och noll räckvidd. Eller den som inte spelar och därför inte syns. Sly Girls liknar folk som kör privata konton, stänger av notiser eller lämnar plattformarna. I boken är det revolt mot att bli mätt. I dag är det oftare trötthet.

Westerfeld såg att när materiell brist minskar blir status och blickar den knappa resursen. Han skrev det som ungdoms-sf innan det blev vardag.

Frågan jag ställer mig om dagens samhälle: Har vi redan en inofficiell face rank?