Håkan Boström i GP om pastor Lindberg (Anders, inte Målle) och hans alierade frontkämpar i godhetens tjänst:

"Det handlar om känslopolitik. Människors naturliga behov av sammanhang, identitet och historia ska brytas ned. Endast så kan det tomrum skapas som ska ge plats åt den progressiva tusenårskampen.

Det Lindberg och andra kulturradikaler ägnar sig åt är att beröva vanliga människor känslan av att vara hemma i världen. Att ta saker för givna. Den kognitiva trygghet som är en förutsättning för att inte vara beroende av makten. För att kunna bygga sitt eget liv, värna sin familj, att känna stolthet över sin kultur och sitt sammanhang. Förmågan att bottna i sig själv, den styrka som föder självständighet.

Förintandet av de naturliga gemenskaperna kräver hårt, oupphörligt arbete. Konstruktionen av Ondskan, den andre, utfulningen, utgör dess kärna.  Därav de groteska överdrifterna. Därav de in till parodi återkommande försöken att brunsmeta politiska motståndare. Men tror ni att Lindberg, som trots allt är både medlem av ett välbetalt etablissemang och frontkämpe i godhetens tjänst, själv känner sig trygg i sin gärning? Jag tvivlar. Något skaver.

Den politiska religion Lindberg företräder tillåter aldrig sina tjänare att upphöra skrämmas med Djävulen. Då skulle de snabbt tappa både fotfästet och makten över medmänniskorna. Men det är nu ingen sann religion vi talar om, utan ett substitut. Och ihåligheten är svår att värja sig emot när man står där, mitt i den. Tonläget blir därefter."

http://www.gp.se/ledare/boström-aftonbladets-tusenårskamp-mot-ondskan-1.10262637

#1 Apropå "groteska överdrifter": Anders Lindberg är i blåsväder på sociala medier efter att i en krönika gjort jämförelser mellan Kristersson och Hitlers vicekansler. Sossarnas egen Hanif Bali?

https://nyheteridag.se/aftonbladets-lindberg-i-blasvader-efter-nazistattacken-pa-kristersson/

Ann Heberlein, som skrivit en hyllad bok om Ondskan och studerat dess uppkomster och följder, skriver på ledarsidorna om "vi och dom" ur ett perspektiv med en annorlunda bild än den vi vanligtvis förknippar med det begreppet.

"Den snabbt accelererande polariseringen och demoniseringen av utpekade grupper är en utmärkt mylla för ondskan att frodas i, i all synnerhet den särskilda sorts ondska som innebär att grupper ställer sig mot varandra och börjar bekämpa varandra, först verbalt, slutligen med våld."---

"Med stigande förfäran inser jag att jag tillhör den grupp som betraktas som dom. Den grupp som anklagas för all ondska. Den grupp som får utgöra syndabock. Det är den ”vita mannen” som är problemet – och begreppet ”vit man” har inte särskilt mycket med kön att göra, men desto mer med hudfärg. I veckan skrev Pernilla Ericsson på Aftonbladets ledarsida en kolumn med rubriken ”Vi har problem med vita män som hatar”. På Södertörns Högskola erbjuds seminarier på temat ”Den svenska vitheten och kritiska vithetstudier”. I våras erbjöd Mångkulturellt Centrum en utställning med namnet ”Bland våra hjältar finns inga vita män”. I Malmö arrangerades i helgen Ortens Poetry Slam. Vinnaren Nilofar skaldade ”nästa gång du får höra, att vi ska tacka och bocka, låt den här dikten bli din väckarklocka. Om du säger att det är något som du inte kan, så ska du veta att du inte är sämre än en vit man”.

Budskapet hamras in, i media, i kulturen, i akademien, på nätet, från scener, högt och lågt: Det är de vita som är problemet. Det är vi, vita människor som bär skulden, för samhällets splittring, för segregation, för orättvisorna."---

 "I ett givet sammanhang kan det skapas nya normer, normer som bryter mot majoritetssamhällets eller normer som blir allmänt vedertagna trots att de bryter mot tidigare självklara normer. Ett sådant normskifte, eller införandet av ett nytt etiskt system, föregås av en längre tids bearbetning. Det visar utvecklingen i Tyskland, på Balkan och i Rwanda: grannen, arbetskamraten eller svägerskan förvandlades inte till ”jude”, ”kroat” eller ”tutsier” över en natt."---

"Vi är naturligtvis inte där, vid randen till ett inbördeskrig eller ett folkmord – men den stämning som växer i Sverige är oroande. Polariseringen är farlig. Myter om en ökad rasism och rasistiska orättvisor mot nya svenskar ökar den gruppens känsla av att vara utsatta och hotade – känslor som lätt omvandlas till hat mot den föreställda förtryckaren. Det motsatsförhållande som odlas mellan ”Orten” och resten av Sverige är djupt destruktiv. Den ständiga uppdelningen av människor i goda och onda, offer och förövare, är oroande. Syndabockstänkandet, där den vite mannen, högern, majoritetssamhället ständigt pekas ut leder aldrig någonsin till något gott.

Vi har alla ett ansvar, för hur vi uttrycker oss, behandlar varandra, vad vi påstår om varandra. Det finns motgift till våldet, och det motgiftet är i hög grad beroende av att människor tar sin autonomi och sitt personliga ansvar på allvar, att vi inte oreflekterat inordnar oss i gruppen – och att vi inte oreflekterat betraktar andra blott som representant för ett kollektiv. Vi måste fortsätta att betrakta varandra som individer, som unika människor, och aldrig avfärda någon som blott del i ett kollektiv – som ”vit”, ”höger” eller, gud förbjude, ”ond”.

https://ledarsidorna.se/2018/10/konsekvensen-av-vi-och-dem/

#2 Dagens pastor Lindberg…

😃

Jörgen Huitfeldt på Kvartal noterar hur nymoralismen  i samhället kräver sina offer inom politiken, medan inkompetens inte tycks vara lika klandervärt. 

"När en makthavare tvingas avgå är det påfallande sällan kopplat till inkompetens eller missgrepp i själva uppdraget. Oftare  handlar det om privatmoraliska frågor som att vederbörande har anlitat svart arbetskraft eller gjort en omdömeslös publicering på sociala medier. Men är det självklart att makthavare ska vara moraliska föredömen? Ett statsråd, ett kommunalråd eller en mediechef som är inkompetent eller omdömeslös gör så mycket större skada än någon som uppvisar en tvivelaktig privatmoral."---

https://kvartal.se/artiklar/i-prussiluskans-tidevarv/

Ger mandat från oss väljare politikerna frihet att detaljreglera våra liv - är våra valsedlar på väg att bli en carte blanche till självutnämnda diktatorer? Magnus Uvell tror att det drar ihop sig till politisk strid om politikernas (och väl även journalisternas) maktutnyttjande.

"Mycket talar för att politikens gränser kommer att bli nästa stora strid i svensk politik. Vilket mandat har politiken egentligen att lägga människors liv till rätta? Hur mycket får politiska församlingar bestämma över hur vi ska uppfostra våra barn, vad vi ska äta, hur vi ska resa, hur vi ska utöva vår tro, vilka värderingar vi ska hålla högt?

Här finns bränsle till otaliga politiska storgräl, och säkerligen en och annan plågsam intern partistrid också. Den politiska gränskonflikten har bara börjat."---

https://www.gp.se/ledare/nästa-strid-gäller-politikens-gränser-1.22400802

Per Brinkemo om De Renlärigas Samhälle.

"Den kristna trosbekännelsen hade ersatts av en sekulär form av oomkullrunkeliga sanningar, den Heliga Skrift av policy- och värdegrundsdokument, missionärerna av Utrikesdepartementet och Sida.
Skräcken för helvetet hade bytts mot rädslan för att förlora jobbet eller diskvalificeras från ”de rättlärdas” sammanslutning i kampanjer för deplattformering."---

"Även om många inte kallar sig troende, lever vi i en osynlig katedral, och den sekulära nationella trosförsamlingen är precis lika moraliserande som ofta kyrkans folk har varit. Och i den är medlemmarna lika övertygade som vilken fanatisk frikyrkoförsamling som helst. Dessa medlemmar är övertygade om att de kämpar på de godas sida, att sanningen har erövrats, och att den till varje pris måste spridas och skyddas mot all form av tvivel. Precis som i frikyrkan finns det en kärna av övertygade. De övriga följer under tystnad men inte sällan med näven hårt knuten i fickan.

Frikyrkan gick att lämna.

Men denna?

https://bulletin.nu/kronikorer/all/kronika-debatten-paminner-om-min-barndoms-pingstkyrka

Kommer traditionella partier att försvinna och ersättas av andra konstellationer? När L, MP och kanske KD alla står på randen att försvinna ur riksdagen nästa år och övriga partier förlorar medlemmar och/eller söker tillkomna väljargrupper kanske frågan som Carl Bengtsson ställer på Katerina Magasin inte är irrelevant?

#8 Åtminstone Socialdemokraterna kan vara vid vägs ände, tror Alice Teodorescu Måwe. Och med tanke på trådrubriken- visst låter hennes formulering lite sakral?😉

"Förtröstan är motsatsen till fruktan. Den som hyser tilltro till sina idéer, sin politik, sitt ledarskap väljer argumentets och hoppets väg. Den litar på sin förmåga att vinna för att det egna alternativet är bättre, inte för att motpartens är sämre. Den som däremot tappat tron på den egna förmågan att vinna på egna meriter och genom schysst spel, den som tappat kontakten med verkligheten, som berusats av makten, väljer hotets och rädslans väg. På så vis föder den egna rädslan en vilja att kontrollera andra genom att skrämma dem till lydnad och underkastelse. Effektivt kortsiktigt, men i längden alltid katastrofalt."---

https://bulletin.nu/slutet-for-socialdemokraterna

"Prästerna" (politikerna) verkar fjärma sig från "församlingen" (väljarna).

Predikostolen har blivit en talarstol för politisk förkunnelse i den röda maktens namn. Ann Heberlein på Smedjan:

"Sedan Antje Jackelén tillträdde som ärkebiskop 2013 har hon tagit ställning i en lång rad politiska – och infekterade – frågor. Hon har återkommande synpunkter på framför allt landets migrations- och integrationspolitik, samt på klimat- och miljöpolitik.

"Det är rimligt att hävda att det kristna budskapet har en politisk dimension: ”Tron utan gärningar är död” står det skrivet i Jakobsbrevet. Det är dock inte synonymt med att kyrkan ska ta partipolitisk ställning eller uttala sig tvärsäkert i sakpolitiska frågor. När kyrkan ändå gör så blir reaktionerna starka."---

"Ambitionen att vara en folkkyrka med ”låga trösklar och högt i tak” kommer på skam när gudstjänstbesökarna serveras politiska pamfletter snarare än teologisk förkunnelse från predikstolen. Här misslyckas Svenska kyrkan med sitt karitativa uppdrag. Det kyrkliga agerande som leder till att kristna med borgerliga åsikter stöts ut ur den svenskkyrkliga gemenskapen skapar andlig nöd. Vem tar hand om de kristna som blivit andligt hemlösa?"---

#11 Svenska kyrkans partipolitiskt färgade utspel gör att medlemmar tappar förtroende för kyrkan och lämnar, skriver representanter för Borgerligt alternativ i kyrkovalet på Expressen debatt.

#0 #11 #12 Korsbefruktningen vänsterpolitik och Svenska kyrkan är ett faktum- vänstern har förvandlat Svenska kyrkan till en politisk arena, och kyrkovalet ger syn för sägen. SD:s Jimmie Åkesson, Aron Emilsson och Julia Kronlid på Expressen debatt:

"Idag har fokuset skiftat inom kyrkan. Den fokuserar mindre på att förvalta traditioner och har i stället blivit ett tillhåll för den politiska vänstern. Nu uttalar sig kyrkliga företrädare kring migrationslagstiftning, gör närmanden mot politisk islam och tar ställning i dagsaktuella politiska frågor. Vi har sett präster smuggla ut utvisningsdömda individer från Migrationsverkets lokaler. Präster som förespråkar att kyrkans lokaler säljs och görs om till moskéer. Genom ”religionsdialog” har man samverkat med muslimska ledare som öppet förespråkar politisk islam – islamism."---

#11 Kyrkopolitiker känner sig tvungna att framhäva att "Det är inte statsminister Stefan Löfven som tillbeds i gudstjänsterna eller som kyrkobesökarna bekänner sin tro till i den unisont under varje gudstjänst lästa Trosbekännelsen."

I en opolitisk kyrka hade man inte behövt intyga det.

#14 Johan Hakelius i Expressen om den politiserade kyrkan.

"Ju mer man ältar politiken i kyrkan, desto mer politiserad blir den. Ska man bryta den utvecklingen måste man prata om något annat än politik. Men då kommer Gud lätt in i bilden och då blir det så där pinsamt igen.

De kyrkovalsvalda politikerna har god hjälp av kyrkans egna. Och man måste ju förstå alla dessa präster och biskopar som alltid faller tillbaka på politiken. Varför skulle de frivilligt skilja ut sig från normen och framstå som kufiga knäppgökar med gudstro? Nej, bättre att vara ett slags upphöjda politiker: för allt trevligt och mot allt hemskt och aldrig behöva regeringsförhandla eller leverera något.

Så glöm inte att rösta. För i Sverige är faktiskt Gud, om han nu nödvändigtvis måste nämnas, folkvald."

Ranstorp på väg att följa så många andra i spåren.

Hur har aktivism och lobbyism blivit företagande och en allt vanligare födkrok? Rebecca Weidmo Uvell:

Varför vill alla organisationer idag vara lobbyister?

Varför ska allt handla om politik?

Kan det bero på att ju mer olika föreningar och organisationer får i bidrag, ju mer anställda kan de ha. Och ju längre ifrån medlemmarna kommer de. Aktivister, som vill jobba med sin hobby, lockas av föreningar med statsbidrag och andra slags offentliga inkomster som flugor till en sockerbit. Och fler och fler unga lever på sociala medier, går linjer som ska ge något slags mediejobb och drömmer om att bli kända influencers. När de växer upp ser de att aktivister, de får välavlönade jobb inte minst just i olika bidragsentreprenöriella branscher, som organisationer och föreningar är. Här kan man förena sina egna åsikter med ett jobb."---

"Och när även äldre föreningar och organisationer anställer den här generationen påverkas de sedan inifrån att ”förnya sig”, vilket ofta innebär att just bli politiska."---

"Friluftsfrämjandet är en institution i Sverige. Föreningen bildades redan 1892 och har alltid handlat om svenskarnas kyrka – naturen. Framför allt skogen."---

"Tragiskt nog kan man dock se inte ens en sådan fin opolitisk institution kan fredas från aktivismen, som äter upp allt mer i Sverige idag. Jag hoppas att den här tiden, när aktivisterna fått härja fritt, i framtiden ersätts av en period av självreflektion och kritik och när föreningar och organisationer som inte är politiska väljer att avpolitisera sina verksamheter och hitta tillbaka till rötterna."---

#17 Apropå kopplingen byråkrati/aktivism så har Lars Åberg skrivit en lång och väl underbyggd artikel i ämnet på Fokus. Några utdrag:

"– Vi använder begreppet insidesaktivism om den som är anställd i offentlig verksamhet och i den rollen vill påverka från insidan i aktivistisk riktning. Då ingår det att man har kontakter med och sympatier för något slags social rörelse, säger Jan Olsson, professor i statskunskap vid Örebro universitet, som har forskat och skrivit mycket om aktivism hos myndigheterna.

Myndighetsaktivism är ett bredare begrepp än insidesaktivismen; hela myndigheten kan ju uppträda aktivistiskt och anställda kan agera enligt sin övertygelse utan att ha nära band till någon organisation eller rörelse.

– Man kan ha egna värderingar och tycka att förslag från politiker eller chefer är felaktiga eller dumma, och då vill man stå upp för andra värden. Man kanske försöker förhindra att beslut får full effekt eller att förslag man ogillar implementeras."---

"Professor Jan Olsson säger att det finns goda skäl att tro att myndighetsaktivismen växt och att det blivit vanligare med aktivistiska tjänstemän.

– Det hänger ihop med flera långsiktiga trender. Offentlig verksamhet har expanderat under efterkrigstiden, man har fått alltmer av experter i verksamheten och med ramlagar och målstyrning får man en mindre direkt styrning. I Sverige har vi också självständiga ämbetsverk och förbud mot ministerstyre. Våra myndigheter har en betydande frihetsgrad."---

"Arvtagarna till Ville och Valle och Viktors centralbyråkrat ligger inte heller i dag på latsidan; att vara myndighetsanställd eller kommunal tjänsteman kan erbjuda möjligheter att både påverka samhället och förverkliga sig själv. Det svenska samhället förändras inte på gator och torg utan genom tålmodig erövring av institutionerna."---

"För dem som intagit en aktivistisk position i samhällsapparaten finns det sannolikt ingen riktig hejd på behovet av attitydpåverkan. Där ute väntar en hel värld på att bli tillrättavisad och försedd med temadagar och projekt. Det är lite som Blues Brothers: de har ett uppdrag och myndighetsaktivismen kan påminna om ett kall från ovan."

Färre politiska visioner och fler uppkavlade skjortärmar oavsett valutgången önskar sig Karin Pihl i GP av politikerna inför den kommande mandatperioden.

" Vi skulle behöva fler politiker som faktiskt bryr sig om praktiska resultat. Då skulle vi kanske slippa alla dessa moraliskt laddade visioner om hundra procent förnybart, Europas öppnaste gränser, en skola utan läxor eller vad som för tillfället låter bäst.

Oavsett vem som vinner valet i dag: Se till att leverera. Inte några storslagna moraliska versioner, utan konkreta planer på hur Sverige kan bli bättre."

#19: Sant!
Sossarna säger att de gör det som är bäst för Sverige. Men det stämmer inte. De gör endast det som är bäst för dem själva. Dvs det som krävs för att själva behålla makten. T ex genom att låta de verklighetsförnekande extremistpartierna MP och V bestämma i migrations-, integrations- och brottsbekämpningspolitiken.

Resultat: Vi har fått ett 60-tal s.k. "utsatta områden" med mycket stor otrygghet och kriminalitet. I många av dessa områden kan poliser och ambulanspersonal knappt våga sig in, därför att de riskerar att bli attackerade av de kriminella som bor där. Sossarna bryr sig inte ett dugg om Sverige!!

"Vi är inte så politiskt polariserade som vi tror. Däremot har vi ett annat problem: medborgarna formerar sig efter nya linjer, där klyftan går djupare än politik", skriver Johan Hekelius i en intressant betraktelse i Fokus. Han åberopar bland annat en SOM-undersökning.

"Avskybarometerns – något måste vi kalla den – topp-fem låter snarare som om Dagens Nyheters kulturredaktion hade utgjort panelen. Etta är sverigedemokrater, med 22,8 procent: en aning mer än de fick i valet. Tvåa hamnar vaccinmotståndare, 17,4 procent, och trea abortmotståndare på 16,8 procent. Därefter kommer ”klimatförnekare” på 7,6 procent. Först på femte plats, med 6,8 procent, finner vi miljöpartister, strax före nationalister, som i sin tur är en procentenhet mer avskydda än muslimer.

Ingen tillfrågad sade sig avsky judar, transsexuella eller kvinnor."---

"Men det är inte så mycket avskyn som skaver som att ungefär en femtedel av de tillfrågade tycker att den grupp de starkt ogillar borde bli av med sin yttrandefrihet. Ännu fler kan tänka sig att förbjuda gruppen att demonstrera eller organisera sig. Hälften tycker att medborgare i den avskydda gruppen inte borde få kandidera till riksdagen och hela två tredjedelar att de inte borde få bli statsminister. Över fyrtio procent vill belägga de avskydda med yrkesförbud i vård och äldreomsorg.

Självcensuren är också utbredd. Över hälften av de tillfrågade säger att de inte vill tala öppet om vad de tycker, i rädsla för att någon ska finna det stötande. De tysta finns bland alla partiers sympatisörer, men de är vanligare till höger och bland män. Kvinnor är både mindre självcensurerande och mer intoleranta än snittet.
Det var detta Sverige som gick till val förra månaden."---

"Polariseringen i Sverige, ideologiskt och sakpolitiskt, må ännu vara ett hjärnspöke och en hägring. Men det finns ett problem och det går inte att definiera bort. Det räcker inte med att säga åt svenskarna att skärpa sig och inte vara så trygghetstörstande. Det hjälper inte att tala lugnande om allemansrätten och midsommar. Det fungerar inte att sluta prata om skjutningar, sprängningar och andra ”utmaningar”. Det skulle hjälpa om fler var en aning uppmärksamma på sin benägenhet att utmåla meningsmotståndare som mentalt rubbade och moraliskt förtappade. Men med det sagt har vi det folk vi har, och de förutsättningar vi skaffat oss.

Vi skulle behöva en avfart, innan det här går för långt. Den består antagligen av att lösa de problem vi faktiskt har skaffat oss, inte att sluta tala om dem. Att göra Sverige lite tråkigare igen.

Det är ingen slump att en blågul keps med texten ”Gör Sverige lagom igen” sålde bra under valrörelsen."

#21 Apropå självcensur: "Den hycklande nymoralismen blir skadlig just därför att nästan alla viker sig för den. Det är väl enklast, men det är farligt. I praktiken är den ett hot mot yttrandefriheten. Den tvingar fram en allt hårdare självcensur," skriver
Anders Leion på DGS.

#18 Efter valet har aktivisterna inom myndigheterna trätt fram ur dunklet och tagit en tydligare profil.

"Efter förra valet 2018 blev det tydligt hur politiserad den så kallat ”opolitiska” personalen på departement och myndigheter är", konstaterar Dick Erixon på Samtiden. Erixon igen: "Och nu, efter valet förra månaden, rapporteras att UD-personalen tänker strunta i att Kristerssonregeringen avskaffat termen ”feministisk utrikespolitik”. Ledarsidorna.se skriver att vid en mottagning förra veckan markerade UD:s personal tydligt ”att de inte kommer tolerera någon förändring av den förda politiken”. De tänker försvara den feministiska utrikespolitiken, vad regeringen och svenska folket än tycker."

"Också personal på Migrationsverket motsätter sig det demokratiska utslaget i riksdagsvalet. Man ondgör sig i ett intranet över att Tidöavtalet skärper reglerna för asyl och uppehållstillstånd."---

#23 Patrik Engellau på DGS skriver också om aktivistiska tjänstemän inom myndigheterna.

"Jag vet vad sådant osäkert beteende beror på. Det beror på att politiker inte förstår att de gemensamt under decennier byggt upp en skattefinansierad styrka av systemlojala välfärdstjänstemän med tillhörande klienter plus skattestödda aktivister från olika NGO:er. Över dessa har politikerna ingen kontroll eftersom de inte beter sig som gammaldags laglydiga ämbetsmän utan tillsammans bildar ett eget jättelikt politiskt korrekt särintresse."---

"Dessa människor är vana vid att politikerna stödjer dem med uppmuntrande ord och ökande anslag. Sjukvårdsministerns utspel måste ha kommit som en chock för dem. De slog tillbaka och ministern vek sig omedelbart. Det bör ge de paradigmskiftande tidöavtalspartierna en vink om att vässa sina argument och strategier."---

#24 Fullständigt oacceptabelt!

Erik Helmersson i DN-ledare:

"Vi får aldrig skämmas för att stå upp för 'västerländska' värden som full rösträtt och yttrandefrihet eller att kraftfullt bekämpa tvångs- och barngifte och hederskultur. I Irans pågående frihetskamp har Sverige alla möjligheter att ge direkt och konkret stöd till de kvinnor och flickor som riskerar livet för att slippa underkasta sig patriarkatets klädtvång.

Den feministiska utrikespolitiken är 'ett verkligt och konkret hot mot många auktoritära och patriarkala diktatorer, eftersom den förhåller sig kritiskt till dem', säger professor Robert Egnell vid Försvarshögskolan till finländska tidningen Ulkopolitiikka.

Min farhåga är att skrotandet av begreppet mest är ett sätt att hålla de 'gemensamma arkitekterna' i SD och raljanta högertwittrare på gott humör. En liten deloffensiv i kulturkriget. I så fall är avskaffandet lika mycket signalpolitik som kritikerna anklagar den feministiska utrikespolitiken för."

https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-offra-inte-den-feministiska-utrikespolitiken-pa-kulturkrigets-altare/

#26 Vad den "feministiska regeringen" (inte) gjorde för Irans kvinnor finns det ju en del dokumentation om på närhåll.

Gav Egnell något exempel på där den feministiska utrikespolitiken utgjort 'ett verkligt och konkret hot mot många auktoritära och patriarkala diktatorer´?

#27 Den feministiska regeringen var enbart ord och ett sätt att höja sig själv till ”godhet”.
I praktiken betydde den inget.

#28 Ja, det var ren och skär plakatpolitik. Då känns den finska laguppställningen mer genuin, och de verkar inte ha några illusioner om att i första hand vara ett världsföredöme.

"UD hade inget svar på vad feministisk utrikespolitik var. Initiativet ledde till skrivarstugor och miljardrullning men lite resultat. Nästa regering måste skrota symbolpolitiken", skrev den tidigare ambassadören Diana Janse nyligen på Expressen debatt (citerat som senaste post i denna tråd.)

#29

https://sverigesradio.se/avsnitt/olof-lundh-fifa-ar-ruttet-darfor-fick-ryssland-och-qatar-fotbolls-vm

#30 Lyssnar man på Olof Lundh där han tar upp politikers agerande, trots en så kallad feministisk värdegrund, så inser man vad det handlar om.