Straffrätt är ett mycket komplicerat ämne - det finns inte en svartvit lösning utan den svenska lagen växlar mellan olika straffprinciper men du söker säkert ett annat mer filosofiskt svar.

Läs mer här om den svenska straffrättsprincipen:

https://lagen.nu/begrepp/Straffteori

#0 Jag tror få människor skulle förmå att bemöta en frigiven Breivik eller Akilov som normala medmänniskor om/när de åter kommer ut i samhället, och jag har full förståelse för att sådana som fått sina anhöriga mördade har svårt att se att gärningsmannen har sonat sitt brott vid frisläppandet efter avtjänat straff.

Att sona sitt brott i juridisk mening är en sak, att få förståelse, förlåtelse och försoning en annan.

Kommer att tänka på lasermannen, John Ausonius. Han har flera gånger ansökt om benådning, men hittills fått avslag. Han anses inte rehabiliterad och jag kan spontant vara tveksam till om en sådan person är kapabel att sköta sig.

Förra året tog jag på jobbet över kontrollen av internernas kök på Hall-anstalten utanför Södertälje. (De tillagar själva sina måltider på avdelningarna.) Har för det mesta inte vetat vad de interner jag träffat är dömda för. Men på en avdelning upplyste personalen som är med om att alla sitter inne för hustrumord. Men flera jag träffade där hade jag nog trott var "vanligt folk" om jag mött dem på annat håll.

Enligt lagens mening går det såklart att "sona" för sina brott i vissa fall. Släpps en person fri för att man menar att de betalat för de gjort så enligt lag är de fria. Sen kan ju en del släppas med villkor de måste följa för en viss tid och regler de inte får bryta. Men ja. I lagens ögon går de flesta (alla kan vi inte säga eftersom många länder fortfarande har dödsstraff, eller som vi i Sverige och de flesta länder så finns livstid) brott att sona.

Men moraliskt, personligt, socialt…

Om en man t:ex uppfostrats av säg en far som alltid sagt att våldtäkt är okej, i situation x och y. Och som alltid fått höra att "så här gör vi, det här är okej". Är det inte egentligen lite liknande att fostras till att homofobi eller rasism är okej? Moraliskt nej är våldtäkt aldrig okej. Men är det något man verkligen tror för man alltid lärt sig det… Sedan fångas man, döms, fängslas, och lär sig att det är ALDRIG okej. Och man inser att det man gjort är vidrigt och något man kommer skämmas för resten av livet… Om det finns någon därute som kan relatera eller förstå dennes situation är det då okej för dem att förlåta och erbjuda sin vänskap?

Jag tycker det. Och det säger jag som en överlevare av våldtäkt. Men det är bara ett påhittat exempel. I verkligheten kan jag inte komma på något fall specifikt där jag skulle säga att jag skulle kunna personligen förlåta dem. Däremot om jag t:ex fick reda på att en granne varit dömd för och avsuttit straff för våldtäkt skulle jag visserligen aldrig tillåta dem att komma nära mig. Men har de suttit av sitt straff skulle jag heller inte göra deras liv till ett helvete genom att lämna anonyma hatlappar eller göra påhittade klagomål angående deras boende i hemmet. Jag skulle aldrig personligen kunna släppa dem in på livet alls eller lita på dem, men jag vet att det är inte upp till mig att straffa dem rent praktiskt sett för något de tekniskt sett betalat av, så att säga.

Skulle Breivik släppas någon gång i framtiden skulle jag nog känna ilska. Men låt oss låtsas att jag såg honom ute på stan… Jag skulle avlägsna mig av rädsla och obekvämhet. Men jag skulle inte spotta på honom eller slänga nåt på honom eller liknande. Jag kan ogilla många saker och personer. Men jag är inte den som bestämmer lagar eller vilket straff personer får. Jag kan tycka det är sjukt hur korta straff de som våldtar får. Men jag tänker aldrig personligen försöka att ge dessa personer ett eget straff.

Huruvida man kan sona ett brott eller inte, det beror enligt min mening på en rad olika faktorer. Filosofisk fråga som sannolikt har flera svar.
Däremot…

”Under perioden 2015-2019 är andelen uppklarade fall av dödligt våld med skjutvapen i kriminella miljöer 25 procent”

Med andra ord, det är många som aldrig får sona sina brott. Eller - det kanske de får, men inte så som ett rättssamhälle hade tänkt att det skulle fungera.
Fast nog är det sjukt att man kan skjuta ihjäl någon och ha goda chanser att komma undan med det.

Källa: www.polisen.se

#5 Befogad reflektion.

Har man aldrig blivit tagen för sitt brott kan man inte heller sona för det. Oavsett brott, oavsett son.

#7 Det beror helt och hållet på vad du lägger i ordet ”sona”.
Alla får sitt kvitto en dag, det är enbart en fråga om tid. Å andra sidan är det inte nödvändigtvis ”att sona”, men oftast.

Det här är en intressant fråga du tar upp Lona och väldigt svår för alla är vi olika hur vi ser på människor som begått brott. Jag är den som tar direkt avstånd oavsett brottets storlek så är jag inte intresserad av att ha med personen att göra.

Tacksamt nog finns ingen i min närhet eller bekantskapskrets som begått brott men i ett yrke i ett stort företag jag jobbade i för många år sedan fanns två personer som straffades för att ha misshandlat sina sambos.

När dom sen "sonat" sitt brott i fängelset så var det för mig väldigt svårt att ta in dom personerna igen som innan brottet begicks jag kunde bara inte om än jag förde en trevlig dialog när vi möttes så fanns brottet där som en svart mantel dom hade misshandlat och jag fick en helt annan syn på dom än innan brotten begåtts.

En av dom tog sitt liv den andra finns med idag men jag känner att har man begått ett brott så som dom två gjorde då har man ingenting att hämta hos mig och det gäller oavsett brottets storlek så åker man ut jag vill inte ha att göra med såna människor.

Här en person som bör vara ständigt aktuell under en sådan här rubrik, och som kommer att vara det efter att han avlidit.

#10 En annat odjur som borde vara kvalificerad för strängast möjliga straff på vår straffskala. Men som vanligt hittar man väl "förmildrande omständigheter"…🙄

#9: Det beror ju lite på var man drar gränsen för brott?
Eller skulle du tex aldrig förlåta någon som gjort sig skyldig till snatteri för 10 år sedan? Det är ärligt talat att ha ett väldigt snävt synsätt på sina medmänniskor.

Att möta en frisläppt Breivik är nog inget man behöver oroa sig så värst mycket för. Om han någonsin släpps så tror jag inte att han lever särskilt länge, han måste utan tvekan vara Norges mest avskydde och hatade person (med all rätt).

#3: Av någon anledning så tror man nog att mördare och andra grova våldsbrottslingar skall vara annorlunda, kanske med en brutalare framtoning eller hur man nu skall beskriva det. De flesta mördare framstår dock som fullkomligt normala människor om man träffar dem och inte vet vad de har gjort.
Min kusins mördare var en väldigt trevlig man, våldet dolde han väl under en charmerande yta. (Vilket på sätt och vis är ännu vidrigare än om det hade märkts på honom vilken ondska han besatt.)