#0 Minns det tydligt.  Jobbade vid tidpunkten på ett företag med tyska ägare och just där och då (hösten -89) firade vi (det svenska  dotterbolaget) 25-års jubileum.

Med tanke på den "tyska kopplingen", med ett flertal tyska gäster, var det ett hett ämne. Det spekulerades fram och tillbaka, de flesta tyska gästerna var rätt skeptiska till att återföreningen skulle fungera. Man kan nog påstå att de fick rätt. Å andra sidan föll DDR samman med ett rejält brak, det fanns ingen väg framåt.  Hade DDR varit framsynta nog, i god tid, så hade de anammat en politik i stil med Vietnam för att på så vis få in kapital i landet.  Nu blev det "konkurs och kollaps" där Västtyskland fick nöjet att ta notan och samla upp smulorna. 

Men det är ju lätt att vara efterklok.

#0 Minns glädjen hos dom som återförenades.

Jag var "bara" 17 år den gången, men fortfarande minns jag glädjen hos de som blev återförenade, alla glädjetårar, mina föräldrar som satt klistrade framför TV'n  de ville inte bli störd av oss barn ;) och en låt som fastnade i skallen på mig, "The Wall" tror jag att den hette,och den kom i samband med öppnandet av muren, tror det var samma vecka eller om det var veckan efter. Ska kolla om jag hittar den :)

HAH Jag hittade den. Sökte på Youtube med titeln bara, och då kom den fram :)

Alvin and The Chipmunks sjunger också den låten ;) Visserligen är det ett tecknad barnprogram, men glädjebuskapet går verkligen fram.

*

Lite mer läsning, dock på engelska, om David Hasselhoffs framträdande på  Die Mauer 1989:

news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/magazine/3465301.stm

En bit av muren. När jag var där stod den fortfarande kvar.

Spännande namndroppande om sådana som sörjde murens fall:

https://www.expressen.se/kultur/ide/aret-da-vansterns-varldsbild-ramnade/

#9 Än idag sörjer dom.

#9 Se där. Många på västsidan sörjde (eller rättare sagt: beklagade) återföreningen. Fast av andra skäl än vänsterfolket….

#9 Mycket intressant artikel! Citat om socialdemokraten/kommunisten Stellan Arvidsson, den "svenska enhetsskolans arkitekt" och under 18 år ordförande för Förbundet Sverige-DDR:

"Vidare beskrev han sina skolreformer som ”medel för att demokratisera det svenska samhället, det vill säga förbereda socialismen”. (…)

1989, när folket i DDR revolterade mot diktaturen, skrev Arvidsson till en kollega i förbundet: ”Tillsammans sörjer vi över att DDR utplånats från kartan.” (…)

Ironiskt nog låter sig Anders Sundelins lågmälda bok ”Diplomaten” från förra året, om Sverker Åström, läsas i skuggan av Berlinmurens fall. De fakta som där presenteras ger en bild av att svensk utrikespolitik under efterkrigstiden utformades i ett minst lika nära – om än betydligt mer hemligt – samröre med kommunistdiktaturerna som någonsin den svenska skolpolitiken." 

Wikipedia om Stellan Arvidsson: 

"Arvidson var under lång tid aktiv i Förbundet Sverige-Sovjetunionen."

"Dessutom var han aktiv i det av Sovjetunionen styrda Världsfredsrådet."

Tacka f-n för att folket i DDR revolterade mot diktaturen, men det lär väl vänsterfolk aldrig fatta. Diktaturförespråkare får inte igen släppas i närheten av så viktiga saker som svensk skolpolitik! 🤓

Hur kan någon hylla en regim som håller sina egna medborgare inlåsta i landet och skjuter på dem som försöker ta sig ut därifrån???

#0 Ja, jag minns när muren föll och jag minns mina reaktioner, liksom #2 och #3. Stor glädje och sympati med alla de miljontals östtyskar som äntligen fick resa vart de ville, läsa vilka tidningar de ville och öppet säga vad de tyckte osv, osv. 

Folket och människovärdet triumferade över dogmerna!❤️🙂

Jag minns mycket väl den dagen, jag var delägare i ett företag i Malmö på den tiden.

Jag mötte min svåger på pendeltåget och jag behövde bara säga "muren har fallit", han förstod genast.

Jag var en bit över de 30 på den tiden.

#12 Arvidssons efterträdare som ordförande  för Förbundet Sverige-DDR, biskopen Lars Carlzon var väl en förelöpare till vad som senare skett med kyrkan, i form av marxisten K-G Hammar som ärkebiskop och  tillvåra dagars Jackelén (som för övrigt prästvigdes av nämnde Carlzon, som en ren kuriositet).

#15 Absolut. "Ska vi förstöra skolan kan vi väl lika gärna förstöra kyrkan också på en gång."  

Äckliga diktaturmänniskor!! 😠

För att återgå till en av frågeställningarna i #0:

"Blev det som världen hoppades? "

Både ja och nej. Att en inhuman diktatur som DDR till slut föll är så klart, i det stora hela, positivt för landets medborgare.

Men många tyskar på västsidan var/är negativa till återföreningen. Det kostade stora summor pengar och resurser samtidigt som integrationen av öst i väst kantades av stora problem. Problem som ännu inte överbryggts. Många på östsidan kände sig som 2:a klassens tysk och drömde sig tillbaka till DDR. De hade svårt att anpassa sig till den nya världen, helt enkelt. På västsidan fanns det många gånger en negativ bild av "östtysken" och motsättningarna lever kvar än idag. Det fanns även praktiska problem att ta tag i som t ex infrastruktur, fabriker med diverse "trassel", fastigheter med oklar ägare, miljökatastrofer osv. Socioekonomiska skillnader finns kvar, men de kommer kanske med tiden att jämnas ut. 

Hade Tyskland, efter WW2, inte delats upp i två länder så hade det (med dagens insikt på handen) varit det bästa givetvis. Nu blev DDR som ett stort socialistiskt experiment som var dömt till undergång.  Tyskland fick ta notan - inte bara 1 gång utan 2 gånger.

#17, Instämmer till stor del! Jag var 16 år när muren föll och minns det väl. Störst intryck gav dock de besök vi gjorde i Berlin och DDR åren innan. Kanske främst kontrasten mellan det som regimen visade upp för besökare vs hur det såg ut om man "råkade" hamna utanför transitvägarna. Hade ALLT sett lika grått och eländigt ut hade jag nog inte reagerat lika mycket.

#18 Regimen i DDR ville av förklarliga skäl visa upp en fasad. Såväl för besökare som för invånarna - fast då inte samma fasad :)

En annan sak som slår mig med DDR är hur det på många sätt känns som att Tysklands Naziregim fortsatte fast under ett nytt styre.  Zwastikan byttes ut mot hammaren & skäran, se´n körde man på…

Kom över en bok för en tid sedan, en bok som består av bilder tagna av Stasi. Simon Menner fann, efter det att muren föll, en rad bilder i Stasis arkiv. Bilder tagna av Stasis fotografer som, exempelvis, fungerar som manualer för hemliga agenter/övervakare etc. Exempel på förklädnad, hur ett gripande går till (den gripne på bilderna var ofta en äkta fånge), hemliga husrannsakningar etc.  Märkliga men samtidigt skrämmande bilder.

Här bilder ur en manual för hur ett gripande kan gå till. Som sagt - den gripne på bilderna var ofta en, de facto, gripen/fånge som tvingades att delta i fotosessionen.