Medan USA en gång för alla förklarat mordet på kristna i det Osmanska riket 1915 som folkmord så tar Sverige genom Ann Linde en sväng runt det känsliga ämnet och kallar det för "massövergreppen 1915". Expressens ledarsida hör till de som reagerar över den svenska flatheten och kallar det "ett häpnande uttalande på många sätt".

Håkan Boström på GP:s ledarsida tycker att kritiken av Ann Lindes ordval är på sin plats, samtidigt som han ställer sig frågande inför det populära fenomenet att göra dagspolitik av historien.

"Utrikesminister Ann Linde har fått hård kritik för att hon i helgen använde ordet ”massövergrepp” i stället för folkmord om folkmordet på armenier i Ottomanska riket - nuvarande Turkiet - 1915-1917.

Kritiken är berättigad."---

"Däremot kan man ifrågasätta de allt vanligare kraven på att politiska församlingar officiellt ska ta ställning i historiska frågor, något USA:s regering gjorde i helgen då man "erkände" folkmordet på armenier. Det är en viktig distinktion även om den kan tyckas teknisk. Politiker ska utgå från fakta, men inte göra sig till överinstans i faktafrågor."---

Så kalla en spade för en spade när det är påkallat, men håll samtidigt isär politik och historieskrivning.

Fem socialdemokratiska regionordförande uppmanar regeringen att förklara händelserna 1915 som ett folkmord.

Dags för Löfven att uppfylla sitt vallöfte från 2014, skriver Elisabeth Sandlund i Dagen.

"Utrikesminister Ann Linde passade i stället på att excellera i eufemismernas svåra konst genom att välja benämningen “massövergrepp”. För detta har hon med rätta fått hård kritik. Vad hon lyckades med var att strö salt i de fortfarande blödande såren hos tiotusentals människor i Sverige, vars anhöriga miste livet när de militanta och nationalistiska ungturkarna gick till attack.

Att Sverige följer USA i spåren är dock inte bara en angelägenhet för dem som är personligt berörda. Det är en trovärdighetsfråga för den svenska regeringen och dess utrikespolitik och därmed för hela nationen. Det förstår självfallet Stefan Löfven och Ann Linde. Svaret på frågan varför de ändå tvekar är lika enkelt som pinsamt: De är rädda för hur Turkiets allt annat än demokratiskt sinnade president Recep Tayyip Erdoğan ska reagera. Eller rättare sagt, de vet hur han skulle reagera – han skulle bli rasande."---