#0: Jag tycker faktiskt att det är positivt. Kanske ska nämna här att jag själv är transperson som, passande nog, strax ska in till stan för att få en ny spruta med testosteron. I början på juni är det 3 år sedan jag påbörja min hormonbehandling och det är en av de bästa saker jag gjort i mitt liv. Jag har aldrig mått bättre vare sig psykiskt eller fysiskt sen jag fick börja med min hormonbehandling. <3

Åter till ämnet. Om man bortser från de påstådda hälsoriskerna, vilka jag själv tycker är något överdrivna, men hur som helst.
Vad som inte nämns i artikeln är att under en könsidentitetsutredning så är vårdens uppgift inte att fastställa att någon är, eller inte är transperson. Det vet bara patienten själv. Vårdens roll är främst att utesluta att det inte är något annat som kan trigga det som patienten upplever som könsdysfori.
Detta hamrade mitt eget utredningsteam (Akademiska, Uppsala) in vid alla mina besök. Som de (mitt utredningsteam) sa så finns det inga tester eller prover man kan göra för att få det svart på vitt. Allt de har att gå på är vad patienten säger.
Edit: Efter min utredning fick jag "diagnosen" transsexuell vilken gav grönt ljus för att påbörja hormonbehandling, kirurgi och juridiskt könsbyte om jag ville det. Varje steg hade en galet lång väntetid men jag hade ingen tvekan om att varje steg var i rätt riktning för mig och min kropp.

Jag visste att jag vara transperson när jag var omkring 15år men kände mig inte redo att påbörja en utredning förens jag var 30år. Stundvis har jag ångrat bittert att jag inte gjorde slag i sak tidigare men samtidigt så hade jag nu tryggheten i att jag verkligen var 100% säker.

Det är 18-årsgräns på många andra saker av en anledning. Jag menar absolut inte att en tonåring inte kan ta långsiktiga beslut överhuvudtaget men sanningen är att, för att citera en bra artikel från Hjärnfonden om just tonårshjärnan: "pannloben som ansvarar för vår kognitiva förmåga, dvs planering, förstånd och beslutsfattande mognar sist och fortsätter att utvecklas tills vi är i 25-30 års åldern".
https://www.hjarnfonden.se/2020/01/tonarshjarnan-mer-kansla-an-fornuft/#

Jag är inte förälder och kan inte föreställa mig hur det är att sitta vid sidan av med ett barn som är trans och vara den som ska ta avgörande beslut om barnet ska få eller avstå från olika typer av transvård.
Sen tycker jag tyvärr det finns en vidrig trend (främst i USA) där för många föräldrar vill ha ett "snöflingebarn". Att kunna visa upp i sociala medier hur stöttande man är för sitt speciella barn. Välmening är en sak men när det börjar slå över till att nästan manipulera sitt barn till att känna och tycka saker som kanske egentligen inte stämmer eller faktiskt bara var en övergående fas kan leda till livslånga problem för barnet ifråga.
Så jag tycker att även föräldrar har ett ansvar här, inte bara vården.

Tack för ditt inspel i frågan. Själv är jag inte alls insatt så dina erfarenhet och din kunskap hjälpte mig här att bilda en egen uppfattning.

#2: Vad glad jag blir att mitt malande kunde vara till nytta! 😃
Jag kan verkligen förstå att det är ett område som kan vara svårt att få ett grepp om som utomstående.

I går kväll höll organisationen Transammans ett informationsmöte för oroliga föräldrar i Stockholm, efter Karolinska Sjukhusets nya riktlinjer om att stoppa hormonbehandlingar av minderåriga.
– Familjerna är djupt förtvivlade, barnen behöver den här behandlingen, säger Ann-Christine Ruuth, förbundsordförande.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/oro-och-chock-hos-transforaldrar-efter-karolinskas-besked

Nu agerar flera universitetssjukhus efter Karolinskas beslut om att stoppa hormonbehandling mot könsdysfori för minderåriga. I Linköping avvaktar man med att inleda nya behandlingar tills det finns mer fakta.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/flera-sjukhus-overvager-stoppa-hormonbehandlingar-for-unga

Adam Cwejman tar upp frågan i en ledare i GP. Jag gör inga citat, för jag behärskar inte ämnet och kan därför inte plocka ut det väsentliga. Tipsar därför bara om ledartexten i sin helhet.

#6: Intressant läsning!

Jag måste börja med att rätta mig själv i #1 där jag hade helt fel i att föräldrar har något att säga till om när det kommer till barnets ev transvård (tex hormonbehandling). Smått skrämmande att en mindreårig får ta ett sånt beslut.
Kalla mig vad ni vill men vill unga ta hormoner så kom inte och gnäll sen att det är vårdens fel om sen samma mindreåriga ångrar sig. (Jag är precis lika kallhjärtat när det gäller vuxna patienter.)

Håller helt med Professor Mikael Landén i hans citat om hur frågorna kring transsexualism har förändrats de senaste 10-15 åren. ""fältet utvecklades från medicinsk sakkunskap och mot identitetspolitik och rättighetsfrågor."
Som tidigare nämnt är jag transperson själv och min egen känsla är att spec vänstern har blivit alltmer radikal när det kommer till såna här frågor.
Överlag känns det som att vänstern vill rödmåla hela HBTQ-rörelsen vilket jag sätter mig starkt emot. Under vårt regnbågsparaply finns alla partifärger och så vill jag att det ska förbli. Vi behöver inga V-märkta "beskyddare" som försöker föra vare sig vår talan eller vår kamp för jämställdhet och acceptans.

Hoppsan, gled visst OT.
Nu är jag själv för gammal och har inga bekanta med barn i de årskullarna men tack vare bla iFokus så har mina misstankar bekräftats att det mer eller mindre blivit trendigt bland unga att inte vara CIS. (Enkelt förklarat är CIS motsatsen till trans. Är du född som biologisk man och upplever din könsidentitet som man så är du CIS. CIS är födda i "rätt" kropp medans trans är födda i "fel" kropp.)
Denna trend skulle kunna vara en del i förklaringen för tillströmningen till landets alla utredningsteam (i artikeln nämns en 1000-procentig ökning mellan 2009 och 2019).
Jag tror mer på trendigheten än att tabut om transsexualism skulle ha lättat. Jag tycker själv att tabut lättades upp mer och mer redan runt slutet av 1990-tal eller tidigt 2000-tal.

Transcommunityt i Sverige är inte spec stort och det här problemet upplever jag som större i främst USA/Kanada men inom transcommunityt (på nätet) så kan det nästan bli ett (o)uttalat grupptryck. "Kör på! Börja med hormoner! Heja, heja!" eller hemskt nog "Är du inte en av oss så åker du ut i kylan, din förrädare." om någon kom fram till att de inte var transperson ändå. Återigen verkar det här fenomenet främst förekomma bland de yngre. Jag upplever att vuxna (transpersoner) är mer laid back, stöttande kunskapskällor på den yngres villkor, inte alls den där hetsen och att man är väldigt tydlig med att det måste kännas rätt för dig oavsett vilken könsidentitet du har.

Herregud vad jag babblar. 😄

Yvonne Hirdman är professor emerita i historia vid Stockholms universitet, och den som lanserade genusbegreppet i Sverige. Hirdman är även Augustprisbelönad författare. Nu har hon läst Kajsa Ekman-Ekis bok om Könets existens och inspirerats till en gästkrönika på Kvartal.

"Jag tänker på alla de progressiva, moderna politiker som Alice Bah Kuhnke och Annika Strandhäll som tyckte det vore en radikal, en modern reform att sänka åldern på dem som ville ”korrigera” sitt kön (14 år). Jag tycker jag ser samma obekymrade hållning till unga flickors förtvivlan nu som då, när en Fadime Sahindal kom för att få samhällets hjälp och skydd, och då man slentrianmässigt kontaktade föräldrarna – källan till hennes förtvivlan. Nu ses föräldrar som fyllda av oro och förtvivlan ser sina barn vilja könskorrigera sig som ett slags fiender som ska hållas utanför. Nu lyssnar man bara på barnet som har lyssnat på så många berättelser om den frihet från sorg och smärta som kommer med en ny, opererad kropp.
Skenradikalism då, skenradikalism nu."---

"Men nu har något hänt. För att inte göra alla dem kränkta som skulle kunna känna sig uteslutna av ordet kvinna så anbefalles könsneutrala uttryck och typiska kvinnoegenskaper styckas upp, och vi får dessa fantastiska personer som menstruerar, föder barn, ammar och ägnar sig åt annan tidigare kvinnlig verksamhet, ”fittbärare”, ”livmoderbärare” ”menstruatörer”, ”icke-män”.---

"Hur blev det så här, att sansade och välmenande människor har legitimerat denna utveckling? Att den kulturella eliten glatt anammat den nakna kejsaren och lekt med i de 72 könens lek och skriver hen och en och livmoderbärare och omfamnar den inkluderande argumentationen med hull och hår? Att de ihärdiga jämställdhetsarbetarna måste hantera moraliserande normkritik och att hbtq (med alla nya tillägg) frågor tenderar att ta över jämställdhetspolitikens raison d’être: att göra mäns och kvinnors liv jämställda?"---

*Kajsa Ekis Ekmans bok kommer i rätt tid. Den kommer, hoppas jag innerligt, att bidra till en viss tillnyktring. Hennes styrka – som ofta vänds mot henne – är det tillspetsade uttrycket, förmågan att dra en tanke till sitt logiska slut, orken att sätta sig in i dessa mängder av material, ofta medvetet tillkrånglande texter, förmågan att avläsa dem deras avsikt – det är värt vårt beröm.

Det är värt att den stora tystnaden bryts."

Ett nytt lagförslag från Socialdepartementet vill att det skall bli möjligt för barn från tolv år och uppåt att själv fatta beslut om att ändra sin juridiska könstillhörighet.

"På tisdagen skickade socialdepartementet ut ett nytt förslag på remiss. Det innehåller två nya lagar – en om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen och en om ändring av det kön som framgår av folkbokföringen.

Departementet föreslår att barn från tolv år med vårdnadshavares medgivande ska kunna ändra sitt juridiska kön genom att ansöka hos Skatteverket, utan att det sker någon prövning eller kontakt med vården.

I dag behöver man ett läkarutlåtande och vara 18 år för att ändra juridiskt kön."---

#9: När jag äntligen fick byta mitt juridiska kön så var det så att man bara kunde ändra det en gång. Om det fortfarande gäller så tycker jag 12år (med vårdnadshavares medgivande) är för tidigt. Hade de velat sänka åldern till 15-16år hade jag inte knorrat lika mycket.

#10 12 år är en väldigt ung ålder, anser jag. Personligen hade jag, vid den tidpunkten, inte haft förmåga att fatta dylika beslut. Tonårstiden var förvillande nog som den var.
Men vad vet jag? Jag hoppas dock att besluten som fattas är kloka och att ingen råkar illa ut.

#11: Håller med. Jag tycker inte det fanns skäl att ändra den här lagen till att börja med, så att sänka till 12år är på tok för ungt.

#10: Jag håller med att 12 år är för tidig ålder får sådant beslut.

#13 Expressens ledarsida företräder samma uppfattning. "Regeringen bör gå tillbaka till ritbordet. Och sluta bete sig som en 12-åring", skriver de.

Barn har fått skador och drabbats av allvarliga biverkningar i transvården. Informationen har varit känd av läkare på Karolinska universitetssjukhuset – men inte berättats utåt, kan Uppdrag granskning avslöja. Leo började få stopphormoner när han var elva år. Nästan fem år senare har han stannat i växten, diagnostiserats med benskörhet och fått förändringar på sina ryggkotor.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/uppdrag-granskning-avslojar-flera-barn-har-fatt-skador-i-transvarden

#15: När jag som 33-åring skulle genomgå hysterektomi (sterilisering) så var läkarna väldigt tydliga med vilka risker som fanns om jag senare skulle bestämma mig för att sluta med testosteroninjektionerna, eller mao vara utan könshormoner i kroppen. Jag kände då redan till riskerna efter en hel del egen research. (Jag har heller aldrig ens övervägt tanken att sluta med testo, men som sagt, otroligt viktigt att bli ordentligt informerad oavsett.) Att man inte varit lika tydlig till barn och vårdnadshavare låter ju helt sjukt! 😮

"Transvården för barn, även om den är välmenande, har i Sverige antagit formen av en experimentell behandling, framdriven av en högröstad politisk opinion", anser Adam Cwejman på GP:s ledarsida.

#17 Susanna Birgersson på Kvartal ser hur socialminister Lena Hallengren läst av den så kallade samhällsandan och anammat budskapet. Känns lite grann som ett återsken från perioden med de apatiska flyktingbarnen...

"Det saknas uppdaterad statistik, men på tre år har givetvis både nya diagnoser utfärdats och nya utredningar påbörjats – och många fler barn har börjat tro att de är transsexuella.

Ökningen kan bero på att diagnosen inte bara är en så kallad naturlig kategori, utan även en interaktiv kategori, skriver Svenaeus. Förutom att tillståndet verkligen existerar, så påverkas människor av själva vetskapen att det finns något som heter ”könsdysfori”. Det leder till tankar om diagnosen kan appliceras på den egna problematiken, särskilt om det finns en samhällsanda som uppmuntrar till att utforska detta. Med ett växande intresse ökar både antalet som söker sig till vården och sannolikheten för överdiagnosticering. Och det är i den kontexten lagförslaget om juridiskt könsbyte för barn bör ses."---

"I stället säger socialminister Lena Hallengren: ”Det är viktigt för den enskilda individen att få leva i det kön och identitet man har” (SvD 5/11). Hon bekräftar, som en självklarhet, den allt annat än självklara idén att könsidentitet bör ses som något naturligt separerat från biologisk könstillhörighet. Och medan en 12-åring inte anses ha omdöme att rösta, dricka alkohol eller köra bil så förväntas barnet ha förmåga att moget tänka igenom de existentiella frågor som är förknippade med ett juridiskt könsbyte. Om föräldrarna inte gör tummen upp – då är det i Hallengrens värld föräldrarna som är problemet."

#18: Jag håller med Susanna i sak även om hon uttrycker sig en aning plumpt och med en del unkna undertoner i texten, men som sagt, i sak håller jag med henne.

2023 "Sekt"? 🤔

#20: Min hjärna är för trött och överhettad för att komma ihåg vad fenomenet kallas när en grupp ser någon som "svikare" för att den ändrar tycke eller tänk.
Det här fenomenet, vad det nu heter, finns och kan uppstå inom alla grupper såklart, så det är inget unikt för HBTQ-grupper.

Jag förstår hur Aleksa känner. Jag drar mig för att bli aktiv inom föreningar och liknande där trans eller HBTQ är 'kärnan' för gruppen, just för att det kan bli en sån tråkig eller tom giftig miljö om man råkar tycka eller känna 'fel'.
Jag träffar hellre andra trans- eller HBTQ-personer 'organiskt' i andra miljöer där vi har överlappande intressen.

Återigen, det här problemet finns inom alla grupper där gemenskapen istället blir som en tryckkokare när vissa låter det gå prestige i åsikter osv.
…och sen vänstern (både i Sverige och resten av världen) la beslag på regnbågsflaggan har klimatet inte direkt blivit bättre utan bara mer "vi och dom" och "är du inte med oss, är du emot oss"-fokuserat. Ugh…

Ber om ursäkt om det här bara vart en massa svammel, det här kvalmiga vädret smälter hjärnan på mig.

#0 Verkar dock som om behandlingarna fortgår två år senare, om än hos andra.

#21 Bra att någon mer initierad ger bakgrund i den här debatten.

Elina Pahnke på Aftonbladet kultur hör väl till den vänster du nämner, och hon verkar vara på stridsstigen mot SVT och den pågående serien "Det stora transkriget".

Min ena dotter, 16 år nu, har könsdysfori. Redan som 14 åring ville hon ha hormonbehandling för att senare byta kön. Både jag och pappan har sagt nej hittills och kommer göra det tills hon är myndig och kan bestämma själv.

Jag tycker inte om hormonbehandling överhuvudtaget, oavsett syfte, det är mycket risker/biverkningar. Sen det faktum att hon kanske kan ändra sig längre fram.

Visst hon kanske är HBTQ och det är både jag och hennes pappa helt fine med. Vill hon ta hormonbehandling och byta kön sedan, så får hon göra det, men det skall vara hennes beslut.

#22: Jag tycker så synd om folket som jobbar inom transvården, oavsett befattning.

I För-lägret står förtvivlade föräldrar och unga/vuxna patienter och vill ha hormoner, HBTQ-aktivister och andra politiska krafter pressar på för att fler ska få hormoner

I Emot-lägret står förtvivlade föräldrar och unga/vuxna patienter som ångrat sig och anmäler vården för att de gav hormoner, HBTQ-folk och politiska krafter pressar på för att färre ska få hormoner

Hur vården än gör så blir de hunsade och hatade av patienter, anhöriga och media. Tragiskt. Riktigt tragiskt.

Min åsikt finns att läsa längre upp i tråden och jag står stenhårt fast vid att det slutliga beslutet och ansvaret för vad det beslutet innebär alltid ligger hos patienten.

Kort recap för er som inte vet; jag genomgick min könsidentitetsutredning när jag var 30. Jag hade då vetet att jag var trans sen jag var 15 men ville avvakta tills jag var riktigt, riktigt, riktigt säker. Effekterna som hormonbehandling ger går inte att ångra sen.

När jag träffade utredningsteamet (Akademiska sjukhuset, Uppsala) så var varje ny person jag träffade (läkare, kurator, psykolog mfl) ytterst tydlig med att säga:
"Det finns inget prov, det finns inget test vi kan göra för att se om någon är trans eller inte. Det vi gör är att utröna om vi kan se att det finns något annat som ger de här känslorna och tankarna. Det är bara du som vet vilken könsidentitet du har."

Jag har nu gått på hormonbehandling i 5år och gjort de kirurgiska ingrepp som jag vill göra. 'Ånger' finns inte på kartan här. Jag mår bättre än någonsin i både kropp och sinne.
Om någon annan person ångrar sig så får det aldrig vara något skamligt eller något man ska bannas för. Ångrar man sig efter att man påbörjat hormonbehandling eller andra ingrepp så är det inte vårdens fel. Din kropp, ditt beslut. Tough shit, men det är så det är.

#23: Ugh! Jag läste de första raderna sen gav jag upp… 😞

#23 "Moralpanik och ett icke-problem så obetydligt att det inte är värt någon uppmärksamhet. Så beskrivs SVT:s senaste dokumentär om könsbyte i Sverige på Aftonbladets kultursida (AB 10/9).

Det är knappast en rättvis beskrivning", anser Adam Cwejman på GP:s ledarsida.

"Det viktigaste i sammanhanget, vilket inte har något mer moralpanik att göra och som är helt oberoende av om det handlar om fem till hundra barn som berörs av transvården, är huruvida vården är ändamålsenlig. Det vill säga, ökar man patienternas livskvalitet?"---

"På svaga grunder har könsbyte uppfattats vara en helhetslösning för dessa patienter. Men i många fall kan inte svåra psykologiska besvär lösas med hjälp av mediciner och kirurgi. I stället för att lösa problem kan vården i stället skapa helt nya och oåterkalleliga funktionsnedsättningar som kommer att behöva bearbetas under resten av livet. Försiktighetsprincipen talar för att man bör avstå från sådana aktiva ingrepp på minderåriga."

Könsidentitetsdebatten rasar vidare, och i centrum befinner sig den dokumentär i ämnet som SVT sänt. Nu tar ledningen för Sveriges kvinnoorganisationer till orda på Expressen debatt.

"Den vårdskandal som SVT avslöjar måste tas på största allvar. Det måste även de bakomliggande idéerna om självidentifikation. Det är mycket oroande att läkare, forskare och personer med egna erfarenheter som ifrågasätter den nya synen på kön tystats av aktivister och intresseorganisationer, så som framgår i dokumentären.

Frågan om hur samhället ska definiera kön förtjänar att debatteras på ett öppet, respektfullt och konstruktivt sätt. Låt den debatten börja nu", avslutar de.

2025

#27 Storbritanniens högsta domstol har enhälligt röstat för en dom där det fastslås att den lagliga definitionen av vad en kvinna är avgörs av vad hon biologiskt fötts som.

SVT Nyheter skriver: "Högsta domstolens uppgift var att tolka om ordet kön gällde det biologiska eller det juridiska enligt definitionen i 2004 års lag om erkännande av könstillhörighet."---

"Under onsdagen blev det klart hur HD anser att jämställdhetslagen ska tolkas, när en av domarna sade:

”Den här domstolens enhälliga beslut är att termerna kvinna och kön i Equality Act 2010 avser en biologisk kvinna och ett biologiskt kön.”

"Detaljerna kring den nya lagstiftningen som ska göra det lättare att byta juridiskt kön är klara", skriver TT(GP)

"Enligt Socialstyrelsens vägledning till vården, som Ekot tagit del av, ska det ofta kunna räcka med ett enda digitalt vårdbesök för att få det intyg som krävs för att en persons könstillhörighet ska ändras i folkbokföringen."---

Jag tycker faktiskt det är bra. Könsdysfori är att barnet inte vet om det är tjej eller kille, eller rättare barnet vet ínte om det vill vara tjej eller kille.

Jag har en dotter, min näst yngsta, hon har fyllt 18 nyligen och hon har könsdysfori.
Vad det blir av henne får framtiden utvisa, men jag är glad att hon inte har fått hormonbehandling än, eftersom hon själv inte vet vad hon vill.

#1: Tack för bra input. Dottern ville påbörja hormonbehandling redan när hon var 14, men vi sa nej. Hon var väldigt osäker då, och det är hon även nu när hon har fyllt 18.

Hon skall utredas för könsdysforin, men det är som sagt lång väntetid, och vårat landsting gör inte gärna utredningen fören "barnet har" fyllt 25. Det är jag tacksam för.
Hon är förmodligen transgender, men jag vill att hon skall vara helt säker innan hon påbörjar den resan.

#30: Könsdysfori är när könsidentiteten inte stämmer överens med det kön man registrerades som när man föddes och att det innebär ett lidande för personen.

(Jag fick diagnosen transsexuell med könsdysfori för 7 år sedan.)

Även med en diagnos kan man såklart vara osäker på om eller vilken typ av behandling man vill ha eller behöver, om man vill byta juridiskt kön etc.
Det är stora beslut och speciellt behandling som hormoner eller kirurgi har ingen "ångra"-knapp.

Var inte menat att skriva dig på näsan! Det är ett stort ämne med en djungel av uttryck, begrepp och termer så jag ville bara korrigera där jag tyckte det behövdes.

#31: Toppen om mitt rabblande kommer till nytta! 😅

Om du har frågor eller vill ventilera om den här frågan eller trans i största allmänhet och inte vill ta det på öppet forum så vet du vart min inbox finns! 😊

Det som är så otroligt svårt med detta ämne tycker jag är att det finns två saker som är sant samtidigt.

Det finns människor som "fötts i fel kön" och kan må genuint bättre av att få korrigera det. Den som förnekar det ljuger sig själv.

Sedan finns det också dom som har svårt att hitta vem dom är och tror att könskorrigering skulle lösa det. Detta verkar speciellt vanligt bland folk med autism, adhd och mycket ångest. Man vantrivs helt enkelt i sig själv, men att byta könsidentitet löser inte problemet och istället har kvar all ångest, men opererat en kropp till att bli något man inte heller trivs i.

Jag tror att så länge man inte accepterar att båda dessa saker finns, kommer man aldrig på riktigt kunna ge rätt hjälp till rätt person.

Utan hjälp leder båda alternativen allt för ofta till självmord.

Jag tycker oavsett att man inte ska ta så permanenta och livsavgörande beslut medan hjärnan fortfarande utvecklas som den gör i tonåren. Är det någon som känns sig helt trygg med vem man är och vill vara när man går högstadiet?

#35 Instämmer.

#34: Det är en av flera frågeställningar som utredningsteamets psykolog nystar i.
(Eller åtminstone ska nysta i. Kvalitén mellan de olika teamen verkar kunna variera skrämmande mycket. Jag gick på Akademiska i Uppsala och tycker alla parter var väldigt noggranna.)
Sen kommer såklart problemet att patienten rätt och slätt kan sitta och ljuga för att öka chanserna att få det resultat denne vill ha. Eller tror sig vilja ha. 😐

Under en könsidentitetsutredning måste man vara brutalt ärlig, speciellt mot sig själv. För, precis som du skriver, blir det fel så kan konsekvenserna bli katastrofala.
"Wherever you go, there you are" oavsett vilken könstillhörighet man har.

#35: Håller helt med.

#34 Nu har jag inte läst i tråden, så det kanske redan har nämnts.

Det är därför det görs just könsutredningar. En könsutredning leder inte alltid till operationer eller ens hormonbehandling och det är definitivt inte alla som vill ha de erbjudna behandlingarna, vare sig det är pga preferenser eller att man väntar på att behandlingen har bättre resultat.

Vissa behöver bara lite stöd att reda ut vad för kön de egentligen identifierar sig (eller inte) som, vilket jag är helt övertygad om att det finns ett mycket större behov av nu när trans pratas om så öppet och brett.

Sedan så är det statistiskt väldigt få som faktiskt ångrar sig i slutändan. Självklart händer det, men det är så himla få att möjligheten till könskorrigering klart lönar sig. Iallafall sist jag kollade. Jag tror att detta gäller för både juridiskt könsbyte (dvs på papper) och könskorrigering.

Jag tänker att man får jämföra det med andra operationer. Om vi ska vara specifika kan vi prata ryggoperationer.

Alla med ryggproblem har väldigt olika förutsättningar vad gäller sitt vardagliga fungerande just nu och väldigt olika förutsättningar och resultat av operation. Det finns en risk att de fördärvas och får försämrad funktion och livskvalité, men samtidigt en chans att de blir så gott som helt bra och kan leva ett fullt funktionellt liv i slutändan.

Varken operationer för könskorrigering (eller andra transrelaterade operationer och behandlingar) har några garantier, precis som ryggoperationer och många andra operationer.

Därför tycker jag personligen inte att det är så svårt. Alla risker ska elimineras så långt som det går och det ska finnas hjälp när det inte går bra, oavsett område. Vissa effekter av hormonbehandling är reversibla eller möjliga att åtgärda, andra inte.

Däremot är jag en av de som tycker att barn (dvs personer under 18 år) ska vara begränsade till medicinering med syfte att fördröja puberteten i de allra allra flesta fallen. I dagens läge.

I och med att vi lär oss mer om transpersoner och transvård och får mer data kommer bedömningen att bli lättare. Då finns det mer underlag för att bedöma om någon är redo eller ej för diverse behandlingar, även om det aldrig kommer att finnas någon 100%-ig bedömning.

Det finns mycket som fortfarande kräver data. Till exempel brukade man starta transmän på en hög dos testosteron, men numera anpassas dosen direkt. Man hade helt enkelt det i system innan man visste bättre.

Med allt det sagt så förstår jag din poäng! Det underlättar inte eftersom media är som den är och gärna förvränger och överdriver saker så att kunskapen inte når ut. Hur många gånger har vi inte hört att unga barn ska få börja med hormoner eller könskorrigera sig? Nu vet jag inte med alla länder, men alla gånger jag har läst om det har det aldrig varit fallet.

#32: Jag ser det inte som att du skriver mig på näsan 🙂 Det är jättesvårt, och med tanke på att hon inte ens själv vet vad hon vill, så blir det ju ännu svårare för mig som förälder. Jag vill ju att hon skall må bra.

#33: Jadå, jag vet var din inbox bor. tack så mycket 😊

#34: Det är där min dotter är nu. Hon vet inte vem hon är/vill vara.
Hon har autism grad 1:2, ångest och depressionstillstånd.

#39: Jag tror ni tänker helt rätt att vänta in en vuxnare hjärna innan man gör något drastiskt.

Men förstår också att det är väldigt svårt när man har barn som man bara vill ska få må bra.