"Armbågs lucka" brukar vänstern hävda när det gäller politikernas förhållande till kulturen, men det synsättet genomsyrar inte all verksamhet där politiker och institutioner strålar samman. Expressen skriver på ledarplats:

"Det är absurt att staten ska bestämma vilken forskning som är meningsfull och bärkraftig. Regeringen måste riva upp vänsterns absurda reform."---

Den fria forskningen är en av hörnpelarna i en liberal demokrati. Men om en statlig myndighet tar sig an att bestämma om forskning är ”meningsfull” är det inte mycket kvar av den friheten.

Det är ironiskt att det var Stefan Löfvens regering – som så ofta talade om värdet av den liberala demokratin – som banade vägen för denna absurda ordning.

Den behöver nu rivas upp. Etikprövningslagen måste reformeras. Etikprövningsmyndighetens existens måste utredas. Forskarvärldens integritet och frihet måste värnas.

Det är ytterst viktiga uppgifter för en borgerlig regering."

#1: V och S vill väl inte veta vilken katastrof de har ställt till med.

Hoppas att denna reform spolas ner.

#1 "Den nya förstärkta Etikprövningsmyndigheten håller på att utvecklas till ett censurorgan för svensk samhällsvetenskap. Styrningen är både direkt och indirekt och sätter stopp för viktig faktainsamling", instämmer Håkan Boström på GP:s ledarsida.

I Florida har en man vid namn Bruce Friedman anmält barnboken "Arthur's birthday" eftersom han inte vill att den ska få förekomma i skolorna.

I boken får Arthur ett "snurra flaskan"-spel i födelsedagspresent.

Freidman vill förbjuda boken för att "skydda barn". Han menar att det inte är "lämpligt att diskutera 'snurra flaskan' med låg- och mellanstadieelever" och att boken kan leda till "skadade själar".

Visste inte att "snurra flaskan" var en farlig lek. Lekte den visserligen inte så ofta som barn, men kan inte minnas att den var särskilt kontroversiell. Florida blir bara snurrigare och snurrigare. Kanske är det därför han inte vill att barnen ska få läsa om "snurra flaskan"? 😉

https://www.gp.se/kultur/kultur-n%C3%B6je/barnbok-kan-f%C3%B6rbjudas-skadar-sj%C3%A4lar-1.106034015

"Antirasisterna vid universitet visar sitt rätta ansikte," är rubriken på en ledare av Håkan Boström i GP.

"Problemet är inte det finns forskare med åsikter och perspektiv vid de svenska universiteten som skiljer sig från ”mainstream”. Så ska det vara. Problemet är snarare att de i nästan samtliga fall tenderar att vara vänsterextrema och att de på olika sätt har gynnats av makten – genom inrättandet av särskilda resurscentra och att deras idéer normaliserats. Det är en troligen en orsak till att forskningen bidragit med så lite för att vi ska förstå de problem Sverige drabbats av de senaste decennierna."---

"Vad som sker på våra universitet är inte bara en intern akademisk inre angelägenhet. När tankegods – som bidrar till att förvärra motsättningar och legitimera parallellsamhällen i stället för att komma till rätta med dem – under åratal förs ut till lärare, journaliststudenter, kommunala tjänstemän och aktivister så får det konsekvenser.

Utan intellektuell pluralism vid universiteten kan man i praktiken knappast tala om akademisk frihet. En förändring kräver i första hand att fler akademiker som inte tillhör extremerna tar sitt arbete på allvar och i andra hand att universitetet organiseras på ett sätt som gör motröster möjliga. Det är något för utbildningsminister Mats Persson att fundera över."

#5 "Antisemitism vid amerikanska elituniversitet är symptomatisk för de inneboende motsättningarna i den progressiva rättviserörelsen. Den har under årtionden tillåtits begränsa yttrandefriheten vid universiteten. I grunden handlar det om hur akademin övergett idén om att vaska fram sanningssökare för att i stället bli ett värdegrundsbyråkratiskt samfund", skriver historikern Johan Gärdebo i inledningen till en artikel på Kvartal. Resten är tyvärr betalbelagt.

"Puritanskt färgad intolerans och renlärighetsiver är inte bara ett historiskt fenomen. Samma mönster återfinns i vissa av dagens akademiska kretsar," skriver gästkrönikören Anna-Karin Wyndhamn på GP:s ledarsida.

"Har ni mött de nya puritanerna? Det är vad Andrew Doyle, doktor i renässanslitteratur, tillika dramatiker, journalist och satiriker, kallar den växande skara som gör sitt yttersta för att stämpla ut oliktänkande. Rörelsens anhängare ser sig själva som moraliskt rena och använder progressiv terminologi, men de agerar repressivt. De mobbar människor i medkänslans namn. Några faktiska bevis behövs inte, det räcker med en känsla eller upplevelse av att en gräns överträtts. Straffsatsen lyder utfrysning och allmänt tryck på självcensur. Folk blir rädda och håller tyst."---

De identitetspolitiska idéer som gått förlorande ur så gott som varje offentlig debatt de senaste tio-tjugo åren har ändå fortsatt att flytta fram positionerna. Hur är det möjligt?, undrar Ivar Arpi på En rak höger.

"Stödet för identitetspolitik är rekordlågt hos befolkningen. Vilket de politiska partierna, i alla fall till höger, sent omsider insett. Som någon som ofta blir inringd till debatter som handlar om mångfald, jämställdhet och identitetsfrågor kan jag intyga att den andra sidan sällan vill ställa upp. Inte sällan måste debatter i radio, tv eller andra sammanhang helt enkelt ställas in för att de identitetspolitiska aktivisterna helt enkelt vägrar ta debatten."---

"Men man behöver bara titta på hur myndigheter, företag och organisationer fortsätter att implementera idéerna i sina verksamheter. Ideologerna har nästan helt slutat debattera offentligt, men det har inte att göra med att de misslyckats. Tvärtom driver de konsultbyråer, är heltidsanställda med att omvandla verksamheter, håller i certifieringar för hbtq, mångfald, jämställdhet och hållbarhet. Vad har de på att vinna att ännu en gång ge sig ut på torget när de intagit positioner i de höga tornen som omger torget? "---

"För lite över ett decennium sedan pågick som sagt en livlig offentlig diskussion om de här frågorna. I dag har flera av dem som då deltog tystnat. Vart tog de vägen? De började arbeta på myndigheter, i kommuner, företag, politiska partier, började forska på universitet, startade konsultbyråer, och så vidare. När man för tio år sedan debatterade frågorna mötte man som frilansskribent ofta någon i motsvarande position. I dag representerar de statsapparaten, som Länsstyrelsen i Stockholm. Mina motdebattörer i frågor om identitetspolitik är ofta professorer, universitetsrektorer, topptjänstemän, generaldirektörer eller ministrar."---

"Det räcker inte med att vinna debatter, vinna röster eller ha en (relativt) tyst majoritet bakom sig. Man måste aktivt gå igenom vilka konsekvenser den befintliga styrningen får i verksamheterna. Politiker måste börja läsa det finstilta, skriva om styrdokument och regleringsbrev. Inte tondövt upprepa glosor vars innehåll går rakt emot de politiska mål de själva satt upp. Det räcker inte med att beställa utredningar, man måste mycket närmare verksamheten än så för att motverka denna destruktiva ideologi. Vi har nu en regering som har alla möjligheter att göra upp med detta. Det finns inga ursäkter för att sitta på händerna.

Annars kommer zombieideologin fortsätta framåt år efter år efter år. Trots att det är en extrem minoritet som driver det framåt, utan folkligt stöd."*

Motståndet mot åsiktskorridoren tystnade när kritikerna själva fick makten, skriver Andreas Johansson Heinö i en DN-kolumn.

"Det går att höra ekon av 'vägra debatten'-debatten än i dag. Exempelvis har det i vänstermedier de senaste veckorna diskuterats huruvida det är rätt av vänstern, i form av Daniel Suhonen, att ta debatten med högern, i form av Alice Teodorescu Måwe.

Men medan vänsterambivalensen kvarstår, om än något försvagad, har en större förskjutning ägt rum till höger.

Avvikande åsikter – hos intellektuella, minoritetsgrupper och organisationer i civilsamhället – är närmast dagligen föremål för debatt när cancelkulturens fotsoldater, till både vänster och höger, letar kättare. En jakt vars slutmål allt oftare tycks vara att få motståndaren förvisad ur det offentliga samtalet.

De som menade att främlingsfientlighet bäst bekämpas genom en öppen debatt om invandringens baksidor gör uppenbarligen en motsatt analys när det gäller kampen mot islamism. Nu ska debatten stängas, inte öppnas.

Och samma höger som, ofta på goda grunder, motsatt sig floskeltyngda värdegrundsdokument går numera först i ledet bland dem som vill att samhället ska vila på gemensamma (svenska) värderingar.

Nej, jämförelsen haltar tyvärr inte det minsta. Att Sverigedemokraterna var 'osvenska' var nämligen ett av de vanligaste argumenten mot dem.

Denna nationalisering av etiken strider mot demokratins själva essens. Mångfald, oenighet, konflikt är vad som ger energi och mening åt de demokratiska institutionerna och som väcker de maktkritiska reflexerna hos de lojaste av medborgare. I ett homogent konsensussamhälle kan vi lika gärna styras av en upplyst despot."

Men jag är väl inte mer överraskad av detta än av Jimmie Åkessons ord om att yttrandefriheten måste vägas mot risken att skada svenska intressen.

https://www.dn.se/ledare/andreas-johansson-heino-motstandet-mot-asiktskorridoren-tystnade-nar-kritikerna-sjalva-fick-makten/

#9 Nog har debatten, diskursen, blivit öppnare och det tror jag inte är vänsterns förtjänst.
Vem är det som inte vill ta upp islamism i Sverige?

#9 #10 Jag tror att det var i grevens tid att det blev ett maktskifte i Sverige innan woke- och cancelkulturen helt slagit klorna i förvaltningar, lärosäten och opinionsbildning. Risken är dock att det kan ha varit försent.

#11 Verkligen.

"Vänsteraktivismen fortsätter vid universiteten", intervju (15 min.) på Riks.

Introtext: "Erik J. Ohlsson, professor i teoretisk filosofi i Lund och ordförande i stiftelsen Academic Rights Watch, intervjuas på Riks angående den anmälning som nu inkommit till åklagare gällande Sameh Egyptsons kontroversiella avhandling om Muslimska brödraskapet. Det handlar om den etikprövning som ska göras av all forskning som innefattar ett studium av människor och som Sameh Egyptson inte gjort. Det är orimligt, menar Erik J. Ohlsson, att humanistisk forskning ska bedömas av ett etikråd. En sådan bedömning riskerar att bli politisk och det verkar vara det vi ser nu."

"Rekordmånga böcker förbjöds förra året på amerikanska skolor och bibliotek, skriver The Guardian. Sammanlagt 4 240 titlar censurerades, vilket är mer än de två tidigare åren sammanlagt: 2 571 titlar 2022 och 1 651 2021.

De vanligaste anledningarna var att böckerna handlade om hbtq-frågor eller etnicitet. Böckerna som förbjöds var bland andra Harper Lees 'Dödssynden', Toni Morrisons 'De blåaste ögonen' och William Goldings 'Flugornas herre'."

https://www.dn.se/direkt/2024-03-15/rekordmanga-bocker-forbjods-i-usa-2023/

#14: Häftigt när man förbjuder nobelpristagares böcker - på tal om demokrati …

https://open.spotify.com/episode/433OsevzM8Hd3IXWVfQWyT?si=L6TPNv62RGuE_tBKFUksHg&context=spotify%3Ashow%3A6NsieE1iFLypikr3slKII0

”En ny rapport från UKÄ skakar den akademiska världen och synen på akademisk frihet. Men undersökningen har återgivits slarvigt eller rent av tendentiöst av flera forskare och debattörer, skriver statsvetaren Sten Widmalm. Det finns mycket som tyder på att omfattningen av cancelkulturen är relativt stor.”

Håkan Lindgrens recension på Axess av "We Have Never Been Woke" av Musa al-Gharbi är läsvärd även för oss som inte läst boken.

"al-Gharbi är lektor i journalistik vid Stony Brook-universitetet i New York. Han skriver som en sociolog från en främmande planet: förvånad (men aldrig upprörd) över att människor gör något annat än de säger. Han struntar i allt som en akademiker av hans egen sort förväntas tro och borrar sig vidare tills han hittat en undersökning som visar att män som kallar sig feminister fortsätter att anställa män. Eller att högutbildade vita anser att rasismen mot minoriteter är ett allvarligare problem än vad minoriteterna själva tycker, om de tillfrågas. Det är märkligt att al-Gharbis tankeförmåga har förblivit oskadd trots hans grundliga universitetsstudier.

Felet är inte att vår tids kulturelit har blivit för woke. Felet, menar han, är att proteströrelser som woke inte bryr sig om de sämst ställda, eftersom sådana rörelser alltid handlar om något annat än social rättvisa – nämligen social status. Allt det som har sålts in som progressiv och radikal politik handlar i praktiken om att en elit gynnar sig själv. Det kan folk utanför eliten snart lukta sig till, även om de inte uttrycker sitt missnöje lika vältaligt som al-Gharbi.

Radikala åsikter – jag är woke, anti­kapitalist, feminist och så vidare – är statusmarkörer. De betyder att jag tillhör eliten, eller hoppas kunna ta mig in i deras värld. al-Gharbi, som kan sin Bourdieu, kallar den här sortens elit för symbolkapitalister (”symbolic capitalists”), eftersom de bygger sin makt på att hantera symboliskt kapital. De är akademiker, kändisar, debattörer, konsulter, journalister, myndighetschefer – samt intellektuella, om sådana djur ännu finns."---

"Först när en ny generation högutbildade släpps ut på en arbetsmarknad som inte kan ta emot dem blir proteströrelserna stora nog att definiera sin tidsanda.
Den karriär de hade räknat med är inte längre garanterad. I det läget försöker människor som tillhör en frustrerad elit lyfta sig själva genom att göra sig till förkämpar för samhällets underklass, men de rättviserörelser de ansluter sig till betraktar de inte som något annat än en rulltrappa som ska ta dem till den våning där de hör hemma. Det behöver inte handla om en cynisk plan: män­niskor förstår inte alltid sina drivkrafter. Vi är aldrig så intelligenta som när vi bedrar oss själva."---

#17 Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala Universitet är i ett "stick" i tidskriften Fokus starkt kritisk till vad ledning och forskare/handledare på GU gör och inte gör i Israel/Hamaskonflikten och hur antisemitism tycks vara accepterad på lärosätet.

"Vet universitetsledningen i Göteborg vilka de bygger sina samarbeten med? Fallet med HDK-Valand visar att de inte gör det. Eller ännu värre – det vet, men gör det ändå. Exempel från Göteborg visar hur en universitetsledning vadar rakt ut i en av världens mest komplicerade konflikter och blir själva en aktör där protester mot ett grymt krig ständigt flyter ihop med en växande antisemitism."

När Ann Ramberg tillträdde som Advokatsamfundets ordförande blev den ett politisk arena, och så har hennes övriga plattformar använts. Klas Hjort på Bulletin:

"Advokatsamfundet blev, något överraskande, en politisk arena. Även andra organisationer där Ramberg varit eller är aktiv har fått en tydlig politisk profil – till exempel Expo och Civil Rights Defenders. (De senare som varnade för att demokratin var hotad när Tidöpartierna bildade regering på väljarnas mandat.)

Politiseringen har blivit något av hennes signum, och det väckte oro när hon utsågs till styrelseordförande för Uppsala universitet. Skulle Ramberg vårda universitetets oberoende – eller använda det som ännu en plattform för sina personliga åsikter?

Efter att universitetets styrelse i förra veckan skickade en skrivelse till regeringen om Israel råder det knappast längre några tvivel. Uppsala universitet framstår nu snarare som Anne Ramberg i akademisk förklädnad. Ett par hundra års varumärkesbyggande väger lätt när man har chansen till ett politiskt utspel."---

https://bulletin.nu/eos-sa-ar-det-att-bli-uthangd-av-expo-en-personlig-reflektion?fbclid=IwY2xjawKl--9leHRuA2FlbQIxMQABHhL1oOaoPo4m6k5wdux--25LP4OvRP8S-JKKy-_NnpZ2jJLrUD6b9hzqOI2D_aem_qzo1egHOg1SC_SbapB8Fiw

#21 ”Carl Eos skrev under pseudonymen Teodor Gustafsson en roman om en sverigedemokrat och krönikor för Bulletin. Påskhelgen 2025 avslöjade Expo hans identitet. Han var därefter tvungen att sluta sin anställning på fackförbundet Vision där han arbetade som kollektivavtalsförhandlare. Enligt Visions egna uttalanden strider konservativa åsikter mot förbundets “värdegrund”. Nu skriver han själv om tiden efter.”

Mer om Carl Eos och Vision:

https://www.arbetsvarlden.se/debatt/en-dag-forstar-facken-att-varlden-har-forandrats/?fbclid=IwY2xjawKmAG9leHRuA2FlbQIxMQABHp16II797iW7-MxktnhKF0wEOhPU41DIwmXcSwGvv8b5wi_tw1TenVT2dGAX_aem_5jQs31d1DOWGp3G9tiMQtw

#19 "Vissa åsikter är mer accepterade inom det akademiska etablissemanget än andra", skriver Naomi Abramowicz på GP:s ledarsida.

"I mars förra året rapporterade nättidningen Doku om hur HDK-Valands lokaler, såväl trapphus som dörrar, hade tagits över av en så kallad konstutställning arrangerad av propalestinska studentgrupper."---

"Strax därefter anmälde Judiska centralrådet Göteborgs universitet till Justitieombudsmannen för bristande saklighet och opartiskhet. Förra veckan kom JO:s beslut: ”ChefsJO anser att det har funnits en risk för att utomstående skulle kunna uppfatta det som att HDK Valand – och i förlängningen universitetet – stod bakom det framförda. Universitetet får därmed anses ha brustit i saklighet och opartiskhet och kan därför inte undgå kritik”.

Problemet, enligt JO, var alltså inte att utställningen ägde rum – utan att det inte framgick att institutionen inte stod bakom den. HDK-Valand besvarade kritiken med ett klassiskt krishanteringssvar."---

"Samtidigt kvarstår frågan: Hur kunde en sådan här utställning få äga rum helt okommenterat? Varför insåg ingen i HDK-Valands ledning att det var uppenbart att det skulle framstå som att institutionen stod bakom den, särskilt när det samtidigt spikades upp ett upprop av fakulteten i lokalerna?"---

"Händelserna på HDK-Valand säger inte bara något om akademins syn på propalestinsk aktivism, utan om vilka politiska positioner som är tillåtna. Inom det akademiska etablissemanget finns det en typ av outtalad överideologi som styr vad som är okej att kritisera och vad som inte får kritiseras. Konsten får bara vara kontroversiell så länge den är kontroversiell på rätt sätt. Normkritik är bara relevant så länge den kritiserar rätt normer. Tabun får bara utmanas så länge de inte kränker fel grupper."---