En av orsakerna till den nymornade medelklassdebatten är den hyllade samtidsromanen ”Dunning Kruger-effekten” av Andrés Stoopendaal. Författaren har varit sparsam md intervjuer, men ETC (av alla!) har lyckats få en pratstund med honom.

"– Den bildade medelklassen är beroende av propaganda. De är de som konsumerar den varje dag när de läser tidningar och producerar den på sätt och vis. Så det kan bli väldigt neurotiskt i en polariserad tid där det kommer nya givar hela tiden. Det går snabbt, och saker blir väldigt infekterade och känsliga. Det uppstår förvirring om det är så viktigt att vara rättänkande. Då måste man förhålla sig dagligen till olika fenomen, säger Andrés Stoopendaal.

Han ger några aktuella exempel:

– Universitetsvärlden ”nu måste du säga hen”, det här utställningsrummet på Konstfack kan inte heta ”Det vita havet”. Det blir hysteriskt efter ett tag anser jag. Är det en bra miljö som uppstår då i kulturen? Jag tror inte det."---

"Medelklassen har ju makten över tidningarna. De är ju de som är journalister och lärare, den intellektuella klassen. Om den gruppen eller klassen i samhället blir väldigt olycklig så kan det hända saker snabbt tror jag, säger han."---

Bitte Assarmo på DGS ser medelklassens kulturelit som den nya härskarklassen:

"Det är just såna här människor som utgör den moderna överklassen. De kan vara artister, underhållare, politiker, journalister, jurister eller varför inte epidemiologer, det viktiga är att de är kända från TV och bekänner sig till den hittepåvärdegrund som råder för stunden. Och klassföraktet är extremt. Deras hyckleri speglar ett oerhört hat och förakt mot de vanliga medborgarna. Stadda vid kassa, och kända från TV, tar de sig friheten att berätta för vanligt folk hur de ska leva sina liv, samtidigt som de själva kan fortsätta leva på stor fot och skryta med sin ”champagnesocialism” och sin värdegrund.

Sanningen är att de inte besitter någon värdegrund överhuvudtaget. De är bara ytliga, lealösa hycklare. Och det är det mest föraktliga som finns."

För några år sedan var det högsta mode bland medelnissarna att "roasta" varandra på TV- ju mer man skymfade och tog i desto mer fnissade offret. Nu har man visst bytt spelplan- till skillnad från larvet i TV är det här riktigt underhållande! Och kanske mer uppriktigt? Som när Karin Pettersson skriver:

”Medelklassens kvinnor är de nya maktgubbarna på parnassen, köttberget. En ny jätteproppen Orvar fast nu snarare med namnen Karin/Åsa/Anna som bräker och vältrar sig i gamla oförrätter, skriver om relationer, skönhetsingrepp och väninnemiddagar och tycker att de förtjänar allt för att de (vi) minsann har fått kämpa. Som samtidigt och därmed inte längre ser vilka röster som inte hörs.”---

#3 De privilegierade kulturknuttarnas kamp mot de upplevda väderkvarnarna rasar vidare. Nu är det de icke-vita som går till angrepp på sin flank...

Är den hastigt uppflammande medelklassdebatten ett försök från medelklassarna själva att medelst självprygling föra en kategoriserad debatt som inte skulle vara möjlig i fråga om de utsatta områdenas folk? Bitte Assarmo på DGS är inne på den linjen.

#5 Även Rebecca Weidmo Uvell ställer sig frågande till Expressenkampanjen.

#2 "The deplorables”, "de bedrövliga" - den nya underklassen eller bara de högfärdigas epitet på vardagens folk? Patrik Engellau på DGS ser en allt mer självsäker medelklass hunsa oliktänkare utan plattform att synas och höras från.

"Jag tror att dessa bedrövliga människor, framför allt männen, kommer att märkas mer i politiken, även de svenska, än de hittills tillåtits – eller intresserat sig för att – göra. De kommer nämligen att drabbas hårdare av den nya miljö- och energipolitiken som inte som den gamla nöjer sig med att säga miljövänliga saker och att skjuta till miljarder för idéutveckling utan nu har blivit så självsäker att den fått för sig dels att den har en av tillvaron tilldelad uppgift att på allvar göra om mänsklighetens livsstil och produktionsapparat, dels att våra ledare har fått den gudomliga kompetensen att genomföra detta projekt utan att på något sätt behöva utforma genomtänkta planer eller förbereda sig på andra sätt.

Detta äventyr kommer inte att lyckas och de första som får ta konsekvenserna är de bedrövliga. Det beror för det första på att de bedrövliga för det mesta är låginkomsttagare och för det andra jobbar på privata marknader som exempelvis fordonsförare, butiksinnehavare, hantverkare och lagerarbetare och därför inte kan kompensera sig för prishöjningar på samma vis som kommunalanställda som kan räddas genom skattehöjningar.

Vi har mindre anledning att beklaga oss över de påstått bedrövligas existens än över den mobbing som sådana som Hillary Clinton och hennes många svenska meningsfränder utsätter dem för. De bedrövliga är bara ett högfärdigt ord för allmänheten."

Expressens recensent Jens Liljestrand vill inte visa sig sämre än sina kvinnliga medelklasskollegor i självbespegling. Han ägnar en stor del av en recension av en nyutkommen bok åt att berätta om sig själv och sitt behov att behaga.

"För ambitionen att vara attraktiv för kvinnor, med intimitet och tvåsamhet som tillvarons mening och mål, har i allt väsentligt präglat mitt vuxenliv. Begärsekonomin och dess tillhörande valutor och fluktuationer har ständigt varit den dominerande drivkraften, viktigare än att utvecklas intellektuellt eller tjäna pengar eller vara en god människa. Att hitta en kvinna att vara med, och sedan behålla henne, har varit hela poängen med att alls finnas till."---

"Jag kommer att tänka på de av mina bekanta som förblivit ungkarlar upp i medelåldern och i stället ägnat sig åt idrott, resor, karriärer och, kanske viktigast av allt, vänskap.

Missade de verkligen så mycket? Hur mycket handlade mitt sökande efter tvåsamhet om en skräck för ensamheten, skräcken för att känna mig ratad, bortvald och misslyckad – helt enkelt skräcken för att bli som nuckan?

Sådana tankar borde fler ägna sig åt, särskilt en dag som alla hjärtans dag, den relationsfixerade nutidsmänniskans ground zero, då vi förväntas konsumera kärlek i form av spetsunderkläder, blommor, middagar och rosa gelégodis. För, som det gärna heter numera: Vad fan får jag för pengarna?"